Sven-Gunnar Svensson, Hedersordförande i Svenska Bocuse d´Or Akademien, minns hur det hela började med ett telefonsamtal från Paul Bocuse…

Ingen kunde ana sig till vilka framgångar det skulle innebära för Sverige, när Paul Bocuse våren 1986 ringde till Werner Vögeli och föreslog att han, Werner Vögeli, och jag, Sven-Gunnar Svensson, skulle ta hand om och organisera Sveriges deltagande i en ny internationell kock-tävling i Lyon, i januari året därpå döpt till Bocuse d´Or.

Vi tackade ja. Werner efter en viss tvekan, då han just de januaridagarna hade kungamiddagar på Slottet i Stockholm att tänka på. Han lät sig emellertid snabbt övertalas, när jag påpekade att tiden är lång mellan april och januari och mycket kan hända under de månaderna.

Vi fick tävlingsbestämmelserna, läste igenom dem – och var sedan lika okunniga om än på en högre nivå. Vi visste inget om internationella kocktävlingar före genomläsningen och inte mycket mer efter. Vi förstod de tryckta orden men vi fattade inte deras mening. Vi fattade emellertid att vi behövde en kock som skulle tävla för Sverige.

Vem var han och var fanns han? Vi gick ut i restaurangfackpressen, berättade om tävlingen och inbjöd de kockar som kände sig kallade att kontakta oss. Det gjorde de också. Det var bara att de flesta som kände sig kallade arbetade som pizzabagare eller kebabkockar på mindre orter runt om i landet. Hedervärda yrkesmän allihopa, men vi förstod att deras chanser att vinna en internationell kocktävling på högsta gastronomiska nivå nog var minst sagt minimala.

Vi såg oss omkring. Vilka svenska kockar hade lyckats bäst i tävlingsköken? Gert Klötzke hade vunnit tävlingen Årets Kock några månader tidigare, men han var inte att tänka på – han var född i Hamburg och inte i Sverige, vilket då var ett krav. Christer Lingström, som vunnit Årets Kock året före, 1985, var emellertid lika svensk som en tussilago i hans hemlandskap Sörmland.

Christer Lingström var inte svår att övertala, särskilt inte sedan vi förespeglat honom en träningsresa till Fredy Girardet – och han själv lyckats få vårt största bryggeri, Pripps, att ställa upp som sponsor.

Vad skulle då Christer laga för rätter? Huvudråvarorna var då som nu givna och lika för alla. Lax och poulet de Bresse gällde för premiären.

– Jag lagar lengravad lax med dillsmörsås och grönsaker och Bagarbysoppa, som jag vann Årets Kock med förra året, förklarade Christer utan att darra på orden.

Tiderna var idylliska. Ingen ifrågasatte hans val, funderade på om de var tänkbara vinnarrätter eller kontrollerade om de fyllde tävlingens krav – något som de mycket riktigt inte gjorde.

Det gick som det gick! Vi kom till Lyon rustade för en lådbilstävling och hamnade mitt i ett Formula 1 race. Christer Lingström gravade sin lax – det tog fem minuter – och hade sedan allt sjå i världen att förströ sig de dryga 4 1/2 timmar som det sedan återstod tills han skulle laga såsen. Christer presenterade sin lax – Fredy Girardet satte den högst av alla laxrätter – men fick sedan inte chansen att visa hur duktig han var på att laga kycklingsoppa. Reglerna var annorlunda på den tiden.

Starten var alltså inte den bästa men vi lärde oss snabbt. Redan tredje gången, Bocuse d´Or 1991, placerade sig Sveriges kock, Crister Svantesson på 5:e plats. Det berodde mycket på att vi snabbt skapade en organisation för att ta ut Sveriges kock och genomföra tävlingen på bästa sätt. Vi skapade redan 1990 L´Académie Suédoise de Bocuse d´Or, den första Bocuse d´Or akademien, som sedan fått efterföljare på många håll världen över.

Akademien skapade en logotype Bocuse d´Or i skrivstil, som sedan blivit logotype för hela tävlingen. Den presenterades stort första gången på den affisch, som akademien arbetade fram till Bocuse d´Or 1993. En affisch prydd med en tavla, en kock i sitt kök, skapad av den svenske konstnären Lennart Jirlow på uppdrag av akademien. Den prydde tävlingsområdet och delar av hallen omkring i 400 exemplar.

Den första affischen har fått många efterföljare från olika länder och är nu ett måste för varje deltagande land. Tavlan såldes förresten på en konstauktion härom året i Stockholm för 265 000 kronor! Lennart Jirlow har sedan skapat ett konstverk med gastronomiska motiv för Sveriges affisch till varje tävling. De har blivit mycket uppskattade och eftersökta av gourmeter och samlare av gastronomica.

Akademiens insatser, som jag här bara har skisserat, väckte beundran och stor respekt för tävlingen hos tänkbara sponsorer och svenska kockar. Det stod inte på förrän akademien såg många av den svenska eliten av kockar anmäla sig till uttagningen av Sveriges kock i Bocuse d´Or.

Resultaten lät, som jag sagt, inte vänta på sig. Framgångarna i Bocuse d´Or födde en nyfikenhet på Sverige och svensk gastronomi över hela världen. De stora internationella magasinen rapporterade – och rapporterar fortfarande – utförligt om det svenska gastronomiska undret. Sverige fanns plötsligt på den gastronomiska världskartan. Vilket uppmärksammats även på högsta nivå. Akademiens middag inför varje tävling, då den svenska kockens rätter presenteras, har på senare år sett som gäster representanter för både det svenska kungahuset och den svenska regeringen.

Svenska kockar bemöts nu med stor aktning av sina kollegor världen över. ”Jag är svensk kock” har fått samma tyngd som ”Romanus sum” – Jag är romare – i den antika världen. Svenska kockar vågar sig utanför Sveriges gränser. De vet att de ofta är välkomna att arbeta och lära sig mer i exempelvis de stora husen i Frankrike. Och tvärtom, om jag säger så! De flesta av de klarast lysande stjärnorna på den franska gastronomiska himlen har nu gjort gästspel i Sverige. Trestjärniga mästare som Georges Blanc, Marc Haeberlin, Jacques Lameloise, Alain Passard, Joël Robuchon och Michel Troisgros mer än en gång!

Deras besök, uppmärksammade av tidningar och tv, har höjt aktningen bland gästerna även för gästernas svenska kollegor och har gett svenska kockar möjligheter att på nära håll uppleva hur de stora mästarna arbetar, vilket sammantaget har höjt deras självrespekt och stärkt dem i deras övertygelse att de har valt rätt yrke. Det har också fört med sig att nya grupper ungdomar väljer att utbilda sig till kockar. Det är inte längre sista utvägen att hitta en försörjning!

Bocuse d´Or har också gett våra kockar något att sträva mot och kämpa för. Det visar inte minst de framgångar som våra medaljörer i Bocuse d´Or – Melker Andersson, Mathias Dahlgren och Henrik Norström – haft med sina restauranger. De har alla belönats med en lång rad svenska utmärkelser och med * i Michelin Guide Rouge, vilket väger mycket tungt i Sverige. De nämns alltid bland de bästa restaurangerna i Sverige.

Bocuse d´Or har verkligen möblerat om den svenska gastronomiska scenen. En annan effekt – vi har aldrig förut ätit så bra på restaurang i Sverige – tack vare Bocuse d´Or!

Sven-Gunnar Svensson