Det kom ett brev i april 1986 ställt till Monsieur Werner Voegeli, Operakällaren, Stockholm, från Paul Bocuse, världens mest kände kock. Paul Bocuse frågade om hans gode vän Werner ville åta sig att ansvara för Sveriges deltagande i en ny internationell matlagningstävling, som han, Paul Bocuse, skulle dra igång med 24 deltagare från hela världen. Den skulle gå för första gången året därpå, i januari 1987, och heta Bocuse d´Or, Guld Bocuse – vad annars?

Det var så äventyret började! Vi vet nu hur det gick. En knagglig start men redan tredje tävlingen gick det bättre. En 5:e plats och sedan har framgångarna bara fortsatt. Det är de, Sveriges framgångar i Bocuse d´Or, bl a en guldmedalj och tre silvermedaljer, som har satt Sverige på den gastronomiska världskartan.

Det har vi i mycket att tacka Werner Vögeli för: att han fanns och att han ställde upp, ty det var långtifrån givet att Sverige skulle tillhöra en av de utvalda länderna. Som tur var hade vi en gastronomisk tungviktare att skryta med: Werner Vögeli. Han var känd och välkänd av alla stora kockar, medlem som han var av Traditions & Qualité, och därmed ingående i den exklusiva sammanslutningen av några av världens största kockar och förnämsta restauranger. Många av dem hade varit i Stockholm och gästat Operakällaren. De talade länge om hur Werner chockade dem genom att servera varma portionssouffléer till 250 gäster på en bankett!

Werner var given att kontakta i Sverige. Han var visserligen upptagen just när tävlingen skulle gå men det behövdes inte mycken övertalning – det gällde ju Sverige och svenska kockars chanser att visa för hela världen hur duktiga de är.

Januari kom. Werner slog sig ner i raden av jurymedlemmar framför köken vid sidan av sin gode vän Fredy Girardet, också han schweizare och ansedd som världens bäste kock även av hans franska 3-stjärniga kollegor.

Christer Lingström tävlade för Sverige. Han bjöd juryn på bräckt lättgravad lax på spenatbädd med ett ägg av laxrom och lättkokt sticklök och en dillsmörsås över-vakad av Knut Ståhlberg, legendarisk korrespondent för Sveriges Radio i Paris och Peter Sundberg, Dagens Nyheters man i Paris.

Fredy Girardet tyckte Christers lax var den godaste av alla rätter, men vad hjälpte det, när fransmannen Jacky Fréon slog till med le saumon en homardine, en rätt som Werner, väl hemkommen till Stockholm, räknade ut skulle kosta 1 000 kronor portionen + service på Operakällaren. Starten var alltså inte den bästa, men Werner såg redan framåt mot nästa tävling och nästa…

– Nu vet vi ju vad tävlingen gäller. Vi kommer snart att slåss bland de främsta.

Werner fick rätt. Redan tredje tävlingen 1991 placerade sig Sveriges kock, Crister Svantesson, på 5:e plats. Vår akademi, L´Académie Suédoise de Bocuse d´Or, hade bildats sommaren innan och Werner hade självklart utnämnts till dess president.

Nu kom framgångarna. De berodde i mycket på de insatser som Werner gjorde, Werner som människa, Werner som kock. Utomlands – Sverige var inte vid den här tiden känt för sin höga gastronomiska standard. Att Werner trädde fram som president och medlem i juryn för Sverige kom hans kollegor att se på det lilla landet uppe i norr och dess gastronomi med nya, positiva ögon. Det betyder automatiskt fler poäng i en bedömningssport!

Werner som kock hade som mål ett kök där råvarorna fick tala sitt tydliga språk, rätter med få men tydliga smaker, också när det gällde hög gastronomi som i Bocuse d´Or. Hans kollegor i juryn lyssnade först tveksamt men sedan med allt större intresse och tog åt sig vad Werner sade – det dröjde ju inte många år innan Melker Andersson vann silver med just sådan mat och de franska tidningarna började tala om det gastronomiska ljuset från norr.

Hemma i Sverige – det kostar pengar att tävla internationellt i matlagning och pengar var vad vi inte hade – men vi hade Werner. Han ställde upp och gjorde livet enklare. Han gav oss trovärdighet och blev en borgen inför tänkbara sponsorer för allvaret i vårt arbete. Det behövdes för tävlingen var totalt okänd i Sverige och våra framgångar dittills lika med noll…

Werner som kock kände alla i akademien redan till om också flera bara per hörsägen. Nu fick alla uppleva Werner live under resan fram till målet/tävlingen. Ta del av hans unika vetande – Werner var Sveriges mest komplette kock som behärskade matlagningen från husmanskost till högsta gastronomi, från en omelett för en person till en kunglig bankett för 180 personer. Han ställde alltid upp vid de otaliga provlagningar som kantade resan till målet, tävlingen i Lyon. Alltid lika nyfiken, alltid lika generös med att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter, alltid lika anspråkslös, alltid lika positiv och snar till beröm…

– Bättre kan det inte bli!

Så minns vi Werner och så skall han alltid leva i våra hjärtan.